Lager pâ lager av sârbar text
En enögd ensam nattvandrande kvinna, en man som förtärs av skuld och ângest. Bada är en sorts huvudpersoner i Asli Erdogans Den mirakulöse mandarinen — eller rättare sagt sa är det dessa tvâ vi far röra oss inuti. Egentliga huvudpersoner är städerna Genève och Istanbul, starka symboler som enögdhet och cancerdöd, samt titelns saga om mandarinen.
Mandarinens mirakel är att han tycks överleva vâld som riktas mot honom. Han är osarbar. Men bara tills han blir sedd och älskad. I samma stund som detta sker spricker saren upp pâ hans kropp. Visst är mandarinens öde en bitterljuv bild av kärlek, men mer än sä pekar det pa textens egen uppbyggnad: i lager pâ lager ligger den, uppbruten, summarisk, sârbar men hei. Starka bilder vävs samman med en sorts vardaglighet för att äter stangas mot Symbolik av tyngsta sort. Ett utstunget öga — vi är hos Oidipus och kanske ocksa hos sierskan Kassandra — och lânga ensamma vandringar i mörker: Hades, dödsskuggans dal. Ett limbo som borde vara en passage men som blir det permanenta tillständet för den unga kvinna som dominerar bokens första del. Denna kvinna är skrivande och författar en gestalt som hon bade ser som text och som verklig. Bilden är den starkaste av allt som flimrar febrigt, allt det som är text, vill vara text och inte berättelse. Vill vara sar.
I bokens andra del med den manliga huvudpersonen âterkommer en del motiv — lite som i David Lynchs Mulholland Drive vrider sig berättelsen runt sin egen axel — och inflätningen är intrikat.
Den mirakulöse mandarinen skrevs redan 1992, kom ut fyra ar senare pâ turkiska och är nu det första vi kan läsa pâ svenska av Erdogan. En lovande introduktion, av en författare som inte bara är radikal debattör utan ocksâ partikelfysiker.
|