Den mirakulöse mandarinen
Ensamhetens vemod âger en sarskild litterar förtrollning. Den mirakulöse mandarinen av den turkiska författaren Asli Erdoðan âr laddad av den sallsamma atmosfâr som kan uppstâ under nattliga irrfârder i en ödslig stad, pâ dimomsvepta broar och cafeer om smâtimmarna — utanförskapets, förlustens och melankolins landskap. Romanen frân 1996 âr den forsta av hennes böcker som översatts till svenska, förhoppningsvis följer fler.
Titelns mandarin förmâr enligt en kinesisk legend stâ emot knytnâvsslag, knivstick och svârdsstyng utan en skrâma, men nâr nâgon visar honom ömhet öppnar sig sâren och han förblöder.
Sâlunda handlar romanen om kârlekens sârbarhet och râdslan för att utlâmna sig.
Tvâ berâttelser stâr sida vid sida, med en handfull poetiska kortprosastycken insprângda emellan sig. I den ena vandrar en enögd turkisk kvinna omkring i Geneves gatulabyrinter om natten, söker sig till skuggorna och mörkret i sin saknad efter det förlorade ögat, den bortreste âlskaren och en underskön romanfigur som fâtt eget liv: Jag föredrar drömmarna framför verkligheten, det förgângna framför nuet, sorgen framför tillförsikten.
I den andra tänker en man tillbaka pá sin hustru som han inte förmädde älska tillräckligt för att stanna hos intill slutet.
Gemensamma nämnare i berättelserna är minnena av Istanbul, den smärtsamma exilen, den alltuppslukande övergivenheten, livet betraktat i ett efterát.
Klart, lyriskt och förtätat glänser Erdogans sprák, füllt av underbart bitterljuva meningar som Mitt förflutna har jag slitit ur sitt skal och lämnat kvar pá andra sidan floden och Världen hänger mig i hälarna som en jägare utan förbarmande. Den mirakulöse mandarinen är en pärla med mörk lyster. Jag hoppas att mánga upptäcker den.
|