Magiskt njutbart

Ulrika Stahre har läst en undergångshistoria

Det är svettigt, tropiskt, högljutt och passionerat. Eller nej: det är vidrigt fuktigt hett, våldsamt, dödligt och svekfullt. Rio de Janeiro i Asl? Erdogans roman Staden i den röda kappan är en fruktansvärd plats. Ett fattigdomens och desperationens epicentrum.
Vid sidan av staden som huvudperson finns Özgür, en turkisk kvinna som lämnat ett åtminstone på ytan bekvämt liv i Istanbul för att i Rio slitas sönder av kärlekssorger, konstanta penningbekymmer och ohöljt främlingsförakt. Hon är gringa, en utlänning som aldrig får orden riktigt rätt, som är lättlurad och blek. Och så personifierar hon den tredje huvudpersonen: Ensamheten.

Den som någon gång luffat runt ensam känner igen sig. Tystnaden, ledan, den lätta paranojan. Alla kanske inte har rest som Özgür – hennes motiv för att stanna i en stad hon inte välkomnas av förblir dunkla. Hon är monomant besatt av en sak: att bli färdig med sin roman. Den utspelar sig på samma plats som hon lever – i utkanten av en av Rios favelas – och är en poetisk, minst sagt skör berättelse som skuggar och ibland tar över själva ramberättelsen. Fiktion inom fiktionen alltså. I likhet med Erdogans tidigare roman Den mirakulöse mandarinen, utgiven på svenska förra året, är det fråga om berättelser som kryper in i varandra, förvirrande tidsperspektiv och framför allt en relation mellan text och text som är spännande. Den ensamhet som är alltings slutpunkt är också förutsättningen för skrivandet, såklart. Liksom för övrigt för läsandet. Erdogan skruvar denna romantiska eller rent av mystiska föreställning – den öppna, sensibla, bildade själen som har närmare till insikt och frälsning – så hårt att det på andra sidan kommer – ett Intet.

Liksom i Den mirakulöse mandarinen mixas ett stillastående tillstånd med blixtar av kroppsäckel. Özgür ser levrat blod, hon känner svettlukt, förruttnelse. Det är kväljningar och kräk. Och det där både ljusa, tysta, stilla och vidriga ensamma.
Staden i den röda kappan blir allt sällsammare, en undergångshistoria i flera versioner. Några nyckelscener finns: ett fåtal möten med den Gamla Världen samt situationer där Özgür, liksom ett viljelöst biljardklot, krockar med döden – hon ser de döda och hon känner dödshot. Den Gamla Världen representeras av Özgürs mor och en sorts kyligt förnuft, samt av en i Europa framgångsrik konstnär som nu sjunkit ner i vanvettet. Europa representerar den tunna ytan, skalet utanpå en global galenskap. Özgürs solidaritet med de utsatta – och hennes egen del i den – tar till slut sexualiserad form. Motvilligt och obesvarat kommer hon till en punkt där hon åtrår hela staden, i alla dess våldsamma former. En sorts sadomasochistiskt förhållande till det urbana.

Erdogan skapar genom sina språkliga och tematiska omtagningar en intensiv och drömsk prosa. Att läsa Staden i den röda kappan är att befinna sig i ett språkbråk, se historierna gå omlott, mot varandra och isär. Avslutningen är magnifik, filmisk.