”Vi är alla hemlösa”

Asli Erdogan skrev en roman om Rio de Janeiro och blev utskälld i Istanbul. Hon bestämde sig för att lämna Turkiet – och hennes rykte i omvärlden växer. I veckan kom hennes bok ”Staden i den röda kappan” i svensk översättning.

Tunga, blöta flingor störtar till marken i snökaosets Stockholm. Asli Erdogan fryser fastän vi sitter i hotellets varma foajé och dricker te.

I hennes roman ”Staden i den röda kappan”, som utspelar sig i Rio de Janeiro, beskriver hon invånarnas stora fascination för snö – en fantasi framdriven av den tropiska hettan. Bokens huvudperson, den turkiska kvinnan Özgür, irrar längs Rios gator: törstig, ensam, på vansinnets rand. Luften luktar sötaktigt av förruttnelse och död. Özgür svävar i ständig livsfara, våldet finns överallt.

Annons:
Hon antecknar vad hon ser i ett grönt block, och på så sätt växer ”en roman i romanen” fram, den bär samma namn som Erdogans bok. Båda berättelserna handlar om smärta och ensamhet.

En turkisk kvinna som skildrar Rio de Janeiro – det är ett koncept som stött på skepsis från många västeuropeiska förläggare. De skulle hellre se att Erdogan skrev om något autentiskt, som kvinnans situation i Turkiet till exempel, berättar hon. Likafullt så räknas ­Erdogan numera till en av Tur­kiets främsta författare, översatt till ett dussintal språk. I veckan var hon i Stockholm för att prata om sin bok på Kulturhusets internationella författarscen.

Erdogan bodde i Rio de Janeiro 1994 –95, en tid när staden toppade världsstatistiken i fråga om kriminalitet.

– Då ägde de rikaste i Rio, cirka tjugo procent av befolkningen, fyrtio gånger mer än de fattigaste. Våldet jag skildrar är i hög grad ekonomiskt relaterat, säger hon.

Motiven för att skriva om andras fattigdom och lidande är något hon själv ifrågasätter ibland.

– Som författare intalar man sig gärna att man skildrar misär av altruistiska skäl – men skrivandet är oundvikligen också egocentriskt till sin karaktär.

Samtidigt framställs Özgürs skrivande som oundvikligt, hävdar jag. Staden har ”belägrat” henne, och hennes enda sätt att komma därifrån är att ”skriva sig fri”.

– Ja, det är den optimistiska sidan av projektet. Som dessvärre är dömt att misslyckas. Det är omöjligt för henne att ”fånga” staden med språket – för det hon ser när hon betraktar den är sig själv. Våldet hon blir vittne till är hennes egen spegelbild. Hon är en spricka, en reva, ett sår. Hon kan inte skriva sig fri ifrån såret – det finns inom henne.

Den främmande staden speglar själen – den blir som en projektion, eller en förlängning av jaget, tycks Erdogan mena, och man märker hennes romantiska drag. Hon tycker det är lättare att tala om det okända än om det välbekanta.

– Att skildra sin hemstad är som att beskriva skogen man föddes i. Man är en del av den, man kan inte hålla tillräcklig distans.

Det framhålls ofta att beskrivningar av ”det främmande” och ”de andra” inte är helt oskyldiga, att de inte kan frikopplas från makt. Var det något du reflekterade över under arbetets gång?

– Det var inget jag tänkte på under mitt skrivande, men senare kände jag mig en aning olustig, som om jag hade varit orättvis mot Rio. Jag har själv läst skildringar av Istanbul där jag tänkt –uh – den här staden ska inte behöva tjäna som en exotisk fond för era fantasier. Jag var orolig för att jag själv skulle ha gett uttryck för en liknande kolonial attityd.

Jag säger att något som slår en då man läser romanen är hur utsatt Özgür är, just på grund av sin vithet och klasstillhörighet. Trots att hon klättrar nedåt på den sociala stegen och börjar identifiera sig med favelans invånare, så fortsätter folk att betrakta henne som en ”gringa”. Hon är otroligt exponerad.

– Ja, faktum är att hon är kvinnan mittemellan. De fattiga behandlar henne som rik, de rika behandlar henne som fattig. Hon är fullkomligt utanför all gemenskap. Hon är den som observerar, det är hennes roll.

Att inte tillhöra någon – att stå utanför och betrakta och återge … Ser du exilliv och ensamhet som förutsättningar för skrivande?

– Separation är en stark drivkraft för mig. Att skiljas från en plats, ett språk eller en person … det gör mig mer kreativ. Jag tänker att exilen är människans permanenta tillstånd, vi är alla hemlösa. Då känslan av att vara vilsen och rotlös benämns som ”exil” förvandlas den till ett slags museiobjekt. Den blir på så sätt vacker och möjlig att uthärda.

När Erdogans roman gavs ut förs­ta gången i Turkiet 1998 fick den ett svalt mottagande.

– Det finns många fördomar mot unga kvinnliga författare. Jag vet att jag gjorde något som inte har gjorts inom turkisk litteratur tidigare, men ingen brydde sig om min roman där. Det är en sorglig historia.

Erdogan själv fick däremot mycket uppmärksamhet, då hon uppfattades som kontroversiell. Något som förmodligen förstärktes av att hon började skriva om människorättsfrågor för dagstidningen Radikal.

Samtidigt som Erdogans roman översattes till det ena språket efter det andra utomlands blev hon uthängd i pressen hemma. Exmannen skrev en bok som handlade om hennes erotiska liv och ”omoraliska” beteende.

– Efter det gjorde mitt namn rubriker i en månad, jag kunde inte visa mig på gatorna. Det var en schizofren situation, att å ena sidan bli hyllad och jämförd med Kafka, å andra sidan hånad för att jag inte använder behå. Det drev mig till vansinne.

Erdogan har genomlevt stora trauman i livet, men ingenting har skadat henne så mycket som detta mediedrev, säger hon.

– Folk ser mig som provokativ, men det finns andra kvinnor i Turkiet som är betydligt mer högljudda och radikala. Jag tror de gjorde det … för att de kunde. Jag hade inga pengar och jag stod inte under någon mans beskydd – vilket är av stor betydelse där.

Erdogan beslöt sig för att lämna Istanbul, och för tillfället bor hon i Wien. I Europa har hon för första gången kunnat tala öppet om det hon utsattes för.

– Det har haft en terapeutisk verkan på mig att få en sådan mänsklig respons. Mitt eget land kunde inte ge mig det.