Staden i den röda kappan.

En av mina första nätter i Rio de Janeiro hade jag en fruktansvärd mardröm om jordens undergång. Den kända Kristusstatyn fick liv och steg ner till staden för att döma levande och döda. Ingen slapp undan.

I turkiska Aslı Erdogans roman ”Staden i den röda kappan” från 1998, den andra av Erdogans romaner att översättas till svenska, känner jag igen min mardröm. Romanens huvudperson, turkiska Özgür, befinner sig i ett Rio väsensskilt från det som syns på glansiga vykort. En stad av extrem fattigdom, droger, död och förruttnelse. Över det dygn som romanen utspelar sig ligger en fuktig och kvävande hetta. Özgür, sysslolös och pengalös, rör sig genom de delar av staden som flickan från Ipanema aldrig skulle beträda: fattiga favelas och de stökiga stadsdelarna Lapa och Santa Teresa. Hon är en Orfeus i underjorden, vars enda möjlighet att bli fri från stadens grepp om henne och återvända till ytan är att skriva klart sin roman ”Staden i den röda kappan”. Så växer en roman i romanen fram, som ju längre det lider blir svårare och svårare att särskilja från ramen. Vad händer när fiktionen och verkligheten kolliderar? Är det möjligt att skriva absolut sant, om en stad eller ens om sig själv?

”Staden i den röda kappan” är på många sätt intressant. Språkligt pendlar den mellan en sentimental smetighet, kylig saklighet och kokett intellektualism – ömsom irriterande och ganska tröttande, ömsom förtrollande. Huvudpersonen Özgür förblir en skickligt tecknad gåta. Vad är det för destruktiva krafter som håller henne kvar i Rio trots hennes ensamhet och likgiltighet? Allt man får veta är att i Rio har Özgür funnit ”Nollpunkten” – platsen i tid och rum varifrån ingen återvändo finns. Den personliga undergången, omöjlig att undslippa.