En gång för mycket om Rios våldsamhet

Asli Erdoğan har seglat upp som en stjärna på den unga turkiska författarscenen. När hennes första bok på svenska, Den mirakulöse mandarinen, kom för två år sen sa hon i en intervju i Sydsvenskan att alla hennes litterära karaktärer är fångar i en värld som sakta förvandlas till ett fängelse. Hennes nya roman heter Staden i den röda kappan.

Nog är det exilens ensamhet det handlar om även här.

Özgür har flytt från kultiverade och kyliga Istanbul till galna, färgmättade och svettiga Rio de Janeiro. Här ska hon skriva sig fri, från sin ångest och ensamhet.

Det är skitjobbigt, rent ut sagt, men det måste av någon anledning göras.

Däremot har Özgür klart för sig att exilen sällan ger några svar. Hon är nog på jakt efter att inte få några svar. Som att hon vill ha ett bevis på alltings meningslöshet.

Özgür skriver romanen i romanen, om ni förstår. Om sig själv, och framförallt om Rio, som från början tedde sig bjärt vykortsvackert, men som med tiden, värmen, svetten, våldet och kokainet, ska dra med Özgür i sin förmultningsprocess.

Hon svettas, röker, drar kokain och skriver. Hon glömmer att äta. Hon beskriver Rio gång på gång, som att hon måste hantera att staden finns, att den är hård och våldsam med mindre respekt för människoliv än vad en medelklasseuropé klarar av.

En hemlös ligger död utanför en bar utan att nån märker det. En annan drar sina sista andetag med ansiktet i sin egen spya, en tredje råkar stå ivägen för en vardaglig gänguppgörelse.

Vad händer med en existentiellt krisande författare när människovärdet är högst förhandlingsbart, när det faktiskt finns ett pris på att göra sig av med besvärliga gatubarn?

Özgür bearbetar och bearbetar. Och visst blir jag drabbad av hennes osminkade Rioskildring.

Men eftersom historien hela tiden berättas dubbelt, av Asli Erdoğan och av romanfiguren Özgür, så känns det som Rioupplevelsen mer bankas in, än skildras.

Asli Erdoğan är bäst när hon är kylig. Något tröttsam när hon rapar upp metaforer som att det inte fanns nån morgondag.

Det är nog romanen i romanen som lider mest av onödiga liknelser. Romanen om romanen, är väldigt mycket bättre.

Den har distans, och ett kanske oväntat, kanske självklart, men ändå mycket bra: slut.

Staden i den röda kappan är översatt till svenska av Ulla Lundström.