Erdoğan öppnar bråddjup

För två år sedan introducerades den turkiska författarinnan Aslı Erdoğan på svenska med sin debutroman ”Den mirakulöse mandarinen”, som kretsade kring minnet av Istanbul hos två turkar i schweizisk förskingring. Och nu ges Aslı Erdoğans andra roman, ”Staden i den röda kappan”, ut på svenska. Vi möter även där en turk som lämnat hemlandet, en kvinna som sedan två år bor i Rio.

Men Özgür, som kvinnan heter, drömmer sig inte tillbaka. Hon har lovat sig själv att inte lämna Rio förrän hon är färdig med staden. Hon vill inte bära den med sig resten av livet.

Men Özgürs misär blir allt värre för varje dag. Hon kom till Rio för universitetsarbete, men får sparken. Hon hankar sig fram på att ge kurser i engelska, men studenterna blir färre.

Till slut måste hon ransonera tidningarna till en i veckan, och hon tvingas överge sina medelklassiga rökvanor för enklare cigaretter. Vad som håller Özgür hjälpligt uppe är romanen hon skriver, kallad ”Staden i den röda kappan”.


Men Aslı Erdoğan skriver inte en work in progress—roman av mer traditionellt snitt. Hennes roman slutar inte med att vi får veta att huvudpersonen skriver den bok vi just läst. Erdoğan smälter istället samman Özgürs alltmer paniska upplevelse av staden med den fiktiva romantexten. Özgürs vandring utför den sociala hierarkin, från de bättre stadsdelarna till kullarnas favelas, ackompanjeras av romanutsnitten och bearbetas i dem. Samtidigt infiltrerar de senare Özgürs upplevelser, som Aslı Erdoğan känsligt tolkar i ett lätt hallucinatoriskt framvällande, magisk— realistiskt prosaflöde där Özgürs skräck och vantolkningar av vardagliga skeenden vävs in i minnena av hennes skilda tillflykter: kaféer, erotiken, böckerna, balett— och danslektionerna.


Skräcken tilltar med misären, och Aslı Erdoğan låter oss dela huvudpersonens osäkerhet om vad som verkligen händer. Gränsen mellan realitet och hallucination blir alltmer flytande, till dess att romanen sluter sig i ett mäktigt slutackord av våld, fyrverkerier och en subjektivt uppskruvad prosa. Då suddas också gränserna mellan människan och staden ut. De blir ett, intränglingar och parasiter i varandras blodomlopp.

Aslı Erdoğan gestaltar ett hänsynslöst stadsinferno och ett inre sönderfall med fin känsla för de minsta rörelserna i sin huvudpersons glidande verklighetsupplevelse. Hon skriver en text som långsamt äter sig in i läsarens medvetande, en text som i sin existentiella envetenhet öppnar ett bråddjup