Ensamhetens försvarare
Kultur & Nöjen. Aslý Erdoðan är besatt av exilens fångenskap samtidigt som hon slåss för ordets frihet i hemlandet. Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri har träffat en av Turkiets vassaste – och mest ensamma — författare.
I den turkiska författaren Aslý Erdoðans bok Den mirakulöse mandarinen tar en döende kvinna farväl av sin tidigare make i ett brev. Den sista meningen vill hon tillägna livet. Hon gör ett försök: Livet är som ett första cigarettbloss. Jag tror inte att jag kan beskriva det bättre.
Så ber hon mannen om en sista träff, ett sista samtal. Men han klarar inte av att möta henne.
Boken, som kom på svenska i januari och fick varma recensioner, följer två skuggvarelser där den ena förtvinar och den andra frossar i ensamheten. Döden gestaltas inte dystert, utan som ett enande av livet.
– I Turkiet, ett melankoliskt land som älskar smärta, anklagas jag ständigt för att vara för svart, säger Aslý Erdoðan som besöker Malmö för ett författarsamtal arrangerat av förlaget Rámus.
Vi träffas på hotellet. Hon har sovit dåligt. Natten dominerades av mardrömmar. Men hon vaknade lycklig. Ändå är det just den mörka, solitära delen av livet som hon betonar.
– Jag är väldigt trygg i min ensamhet. Jag har accepterat det som mänsklighetens sanna öde. Alla mina litterära karaktärer är fångar i en värld som sakta förvandlas till ett fängelse. Det är ett sätt att konfronteras med sitt öde.
Bland Turkiets yngre författare är Aslý Erdoðan en av de största. Hon debuterade 1994 och lämnade därmed en karriär som kvantfysiker.
Hon beskriver det som att hon har ett ljust och ett mörkt cv. På det ljusa finns hennes vetenskapliga karriär. På det mörka hennes skrivande och kampen för jämställdhet och mänskliga rättigheter i Turkiet.
De senaste åren har flera turkiska författare ställts inför rätta, bland annat för att de krävt att Turkiet ska erkänna folkmordet på armenier 1915. Åtalen har excellerat i absurditet. Elif Shafak åtalades till exempel för sina romankaraktärers åsikter.
Aslý Erdoðan själv hamnade på en dödslista för att hon sålt tidningen Agos, vars chefredaktör Hrant Dink mördades 2007 av turkiska fascister.
– Fram till mordet trodde vi turkiska intellektuella, med stöd av Europa, att demokratiseringen av Turkiet gick snabbt. Det visade sig vara en lögn.
Hon är inte särskilt hoppfull kring landets framtid. Enda ljuset är kurdernas situation som har blivit lite bättre. Ändå hindrar hon sig själv när hon är på väg att säga Kurdistan.
– Det är ett förbjudet ord i Turkiet.
Men du borde väl kunna uttala ordet här i Sverige?
— Jo, det borde jag, säger hon och pausar.
Liksom Nobelpristagaren Orhan Pamuk väger hon sina ord. Hon vet att citat i en svensk tidning kan vändas mot henne i Turkiet. Hon säljer ut sitt land för att få Nobelpriset, gissar hon att det skulle kunna låta.
– Men vi är faktiskt inte så få. Orhan Pamuk och Elif Shafak skrev ett brev om den armeniska frågan som har undertecknats av 20 000 personer. De kan faktiskt inte sätta 20 000 i fängelse.
|