”Turkiet dödar mig som författare”

Längtan efter lugn fick Asli Erdogan att återvända till Istanbul. Två dagar senare utbröt de värsta kravallerna i modern tid. Mustafa Can möter en av Turkiets mest föraktade författare i staden hon både älskar och fruktar.

Den 28:e maj – samma dag som våldsamma kravaller utbryter i Istanbul – ser sig den turkiska författaren Asli Erdogan i badrumsspegeln och möter en skygg gestalt med tom blick. Det är hennes tredje dag i hemstaden, efter 18 månaders ofrivillig exil. Hon tänker på Graz, där hon var fristadsförfattare, och främlingsfientligheten som hon bara hade hört talats om innan hon kom dit. Hon ser sig själv stå på en bro i den österrikiska universitetsstaden en natt: endast döden kan befria henne från ångesten och ensamheten.

Ju mer hon hade bekantat sig med Graz, desto klarare såg hon Istanbul för sitt inre: det beslöjade gryningsljuset över Bosporen, hamnarna, kvartersmarknaderna och kringelförsäljarna, oset från kolgrillarna och de små tehusen, moskéerna och kyrkorna, byggnaderna och de vindlande bakgatorna och doften från havet i en stad där hon inte var den där utlänningen…

–Nej, jag behöver röka…


Asli Erdogan tystnar, där vi sitter på en uteservering några hundra meter från Geziparken som var föremål för kravallerna, och handrullar en cigarett, tänder den, drar två djupa halsbloss, blåser ut röken och stirrar sedan tankfullt ner i tekoppen:

–Självmord kräver ett mått av hat; mot dig själv, ditt liv eller mot resten av världen. Jag hade fått nog av hat; från främlingsfientliga österrikare, från turkisk media. Jag hade överlevt exilen och var nu tillbaka i Istanbul för att än en gång nattvandra på gator som doftar, fantisera fram livsöden ur murar, skuggor och splittrade ansikten. Just när jag trodde att jag äntligen ska få lugn och ro kastades jag in i de värsta upploppen i modern turkisk tid.

Kanske är den 46—åriga före detta partikelfysikern Asli Erdogan den turkiska samtidslitteraturens mest originella författare. Med stilsäkra och magiskt prosapoetiska böcker som ”Den mirakulöse mandarinen”, ”Staden i den röda kappan” och ”Stenbyggnaden” har hon erövrat kritiker och läsare runtom i Europa. Orhan Pamuk, som inte är direkt känd för att vara generös mot kollegor, har sagt att hon ”är en mycket skarpsynt och känslig författare som skapar perfekta litterära texter”.

Den som följt turkiskt kulturliv sedan slutet av 90—talet vet också att Asli Erdogan är en av landets mest föraktade intellektuella. I krönikor, artiklar och i essäer har hon fångat in och gestaltat främst den kvinnliga erfarenheten och kurdernas öde i en värld av sociala hierarkier, våldtäkter, utstötthet, nationalism, kulturellt förtryck, hot och våld. Trots hatkampanjer från författare, journalister, akademiker och andra intellektuella som anklagat henne för att smutskasta det kemalistiska arvet, trots mord— och fängelsehot och landsflykt har hon år efter år hållit fast vid sina ideal. En inställning som till och med fick henne sparkad som kolumnist i en av Turkiets radikalaste tidningar.

Halvvägs på vår promenad i Geziparken denna ovanligt kalla senoktoberdag stannar Erdogan upp, pekar mot marken och säger:

–Det enda som hänt sedan kravallerna är att vår statsminister Recep Tayib Erdogan stärkt sin makt. Ekonomin går i expressfart, men vad är det värt när läget för medier och konstnärer är värre än i Iran och Kina och en minister liknar anständiga artiklar vid terrorkulor…?

Hon tar sig för pannan. Asli Erdogan syftar på den största massrättegången mot journalister i landets historia. 46 kurdiska och prokurdiska journalister anklagas för terrorism, medhjälp till terrorism och kopplingar till KCK, en organisation grundad av PKK.

–Vad är det jag återvänt till egentligen?

Några veckor senare ska Asli Erdogan över telefon skratta rått åt Carl Bildts inlägg i Dagens Industri – under turkiske statsministerns Sverigebesök – att Turkiet är på rätt väg.

–Söker er utrikesminister möjligtvis tjänsten som Turkiets utrikesminister? Har han inte minsta skam i kroppen som pratar om Turkiet som ”språngbräda för handel och investeringar” medan landet backar in i framtiden?

Även nu, medan vi står kvar mitt i Geziparken, skrattar hon rått åt det land hon återvänt till: uppåt 10000 pro—kurdiska politiker, jurister, akademiker, författare, människorättsaktivister och regimkritiker har gripits eller anklagats för terrorism sedan 2009. AK—partiet försöker inskränka aborträtten, kriminalisera otrohet, införa förbud mot att kyssas på offentliga platser. En hämningslös kapitalism tränger undan de fattigaste till stadens ytterkanter, ofta med våld. En politiskt—ekonomiskt styrd stadsarkitektur som vill förvandla en av Istanbuls få kvarvarande offentliga parker – den vi står i nu – till ytterligare ett shoppingtempel för att sända omvärlden ännu ett budskap om storhet.

Asli Erdogan, som det senaste året drabbats av en besvärlig sjukdom som läkarna ännu inte kunnat diagnosticera, hon som egentligen avskyr politik och bara vill fortsätta skriva romaner utan kronologi och dramatisk båge – varför låter hon, trots många års motstånd, som en ung, arg aktivist som just upptäckt världens orättvisor och vill göra uppror?

Först senare, i kaféet på det mytomspunna hotellet Pera Palace i en stadsdel med upputsade jugendbyggnader längs ringlande kullerstensgator, små tavernor, barberare, bokhandlare och musikbarer, ska Asli Erdogan svara på frågan:

–För att jag måste…

Varför ser du ledsen ut när du säger det?

–Gör jag? svarar hon med ett tillkämpat leende.

I mitten av 1990—talet hörde hon talas om barn som försvann spårlöst i turkiska Kurdistan och om paramilitära grupper som våldtog minderåriga fattiga byflickor. Pressen var tyst om förnedringen av redan rättslösa människor. Någon var tvungen att skriva.

–När jag ser eller hör om grymma orättvisor påverkas min kropp rent fysiskt, den värker. Jag kan mildra det endast genom att handla. Det är en rent egoistisk handling att stilla sitt samvete. Även om man som författare intalar sig det ibland är det inte främst av altruistiska skäl jag skriver.

Hon accepterar uttrycket ”politisk författare”, men bara om även hennes litterära kvalitéer bedöms. Först när läsaren konfronteras med berättelsen, drömmarna och de mänskliga tragedierna uppstår politiken.

Asli Erdogan och andra systemkritiska kvinnor reduceras alltför ofta till hysterikor i den turkiska offentligheten.

–Ryktet om mig som psykiskt labil eller psykopat är numera grundmurat i landets kulturella kretsar. I machosamhällen är ”galenskapen”, modet, reserverat mannen. Och det gör så så ont i mig.

Nu döljer hon inte längre det lidande uttrycket bakom ett skratt. Hon lindar den röd—svarta sjalen tätare om halsen och ber hovmästaren om en filt.

Vad gör det med en författare att bemötas av nästan total tystnad i hemlandet när hennes böcker översätts runtom i världen, hyllas av framstående kritiker och får internationella priser?

Asli Erdogan lägger armarna i kors och tänker efter länge.

–Vad ska jag säga? Att det gör mig bitter? Sårad? Om bara några fler journalister och kollegor skulle våga möta min blick och i alla fall säga: ”Asli, grund gestaltning, märklig komposition och alltför poetisk språk i din senaste bok.” Men att bemötas av tystnad… Turkiet dödar mig som författare och som människa.

Hon ber om ursäkt upprepade gånger. Hon vill inte framstå som en bitter, ömkansvärd författare men hon klarar inte av att spela stöddig.

–Det är så extremt ensamt här; få vågar beblanda sig med mig. Tidigare väckte tystnaden kring mina böcker en våldsam lust att skriva bättre, djupare. Men nu halkar jag omkring i ett samhälle där majoriteten av de intellektuella antingen tiger i kör eller blir språkrör åt regimen för att få stipendier, resor, priser och kunna fortsätta med sin verklighetsfrånvända konst.

Hon låter som huvudpersonen Özgür i sin roman ”Staden med den röda kappan”. En bräcklig, fattig, ensam turkisk kvinna som, medan hon sliter med att färdigställa en roman, vandrar på Rio de Janeiros gator och betraktar de ännu mer utstötta och ensamma. Hon försöker skapa ordning i den, splittrade, våldsamma världen men kan bara beskriva den.

Jo, funderar Asli Erdogan, det är som om livet har transformerat henne till Özgür. En människa som ständigt frågar sig om hon kan förändra världen endast genom att skriva eller om det är världen som förändrar henne.

Alla hennes litterära karaktärer är mer eller mindre fångar i en värld som sakta förvandlas till en cell. Som skriver hon fram sitt eget öde i bok efter bok: den totala ensamheten. Och skrivandet är att bli vän med ensamheten eller i varje fall finna sig i den.

Asli Erdogan skakar nu ljudligt på huvudet. Läser jag kanske in alltför för mycket av privatpersonen i författarens verk? Hon rättar till en lock som fallit ner i pannan, tummar på sin tändare och citerar nästan ordagrant Özgür som kommer till slutsatsen att hon har skrivit eftersom det är hennes enda skydd mot döden.

–Jag har inga stora personliga förhoppningar om lycka. Mitt liv är inte mestadels en glimrande affär, utan en serie av förluster, svek, misstänksamhet och hot. Jag vet att det låter som en romantisk konstnärsmyt, men bara när jag skriver hör jag livet eka inom mig.

Alltså måste hon lämna Istanbul. Som alltid. Alla hennes böcker är i huvudsak skrivna i exil. På Rhodos, i Paris, i Wien, i Rio, i… Förresten, ska vi inte röka en cigarett till? Ute på gatan säger hon att Istanbul är skräck och passion, staden både släcker och återuppväcker liv.

–I många år levde jag med tanken att jag – världsmedborgaren – inte har ett hem. Men den senaste exilen påminde mig om att Istanbul trots allt är mitt hem. Ändå måste jag fly staden för att kunna skapa, för att inte dö. Och sen måste jag återvända till Istanbul – för att inte dö.

Jag har inga stora personliga förhoppningar om lycka. Mitt liv är inte mestadels en glimrande affär, utan en serie av förluster, svek, misstänksamhet och hot.



http://www.svd.se/kultur/turkiet—dodar—mig—som—forfattare_8779962.svd