Asli Erdogan vågar inte resa hem

KULTURTELEGRAM.Om den turkiska författaren Asli Erdogan ens hade funderat på att återvända till Istanbul gör hon det inte längre.

– Nationalismen och den religiösa retoriken når nya höjder, vad vi än säger ses vi alla som fiender.

De senaste dagarna har 170 intellektuella, inklusive landets förra kulturminister, skriver under en protest mot det turkiska anfallet mot den kurddominerade regionen Afrin i nordvästliga Syrien, berättar hon. Med tanke på regimens behandling av tidigare kritiker är protesten riskfylld.

– Inom några veckor tror jag att de alla kommer att bli arresterade, under den ena eller andra förevändningen, säger Asli Erdogan.

– Förställ dig, 1 200 akademiker skrev under ett upprop för fred 2015. I dag har mer än hälften av dem förlorat sina jobb, fyra hamnade i fängelse, jag satt själv i samma cell som en av dem. Om man sparkas på grund av ett regeringsdekret kan man heller inte få något annat jobb, inte ens som servitör.

Läsning efter läsning

I helgen har hon medverkat på Internationella författarscenen i Stockholm och snart ska hon resa vidare till Malmö, därefter Köpenhamn, Wien och München.

I fåtöljen på Stockholmshotellet målar hon upp ett turkiskt rättssamhälle som satts ur spel, och där president Recep Tayyip Erdogan i dekret slagit fast att den som går ut på gatan för att skydda staten inte ska gripas av polis.

Det har gått lite mer än ett år sedan hon överraskande frigavs efter 132 dygn i det statliga Barirköy—fängelset. Asli Erdogan, en av landet mest betydande författare och trots efternamnet utan släktskap med presidenten, anklagas fortfarande för terrorverksamhet men har ännu inte fått sin dom.

Den 10 mars ska åklagaren presentera sin slutframställan. Hon kommer inte att vara på plats.

– I dagens Turkiet kan folk bli frigivna och sedan, några månader senare, dömas till 16 års fängelse, säger hon och berättar om en parlamentsledamot som fick uppleva precis det.

– Jag såg bilderna, han var totalt i chock.

Kafkalik tillvaro

Sin egen rättegång beskriver hon som godtycklig och Kafkalik. Under besöket på Bokmässan i Göteborg i höstas pekade hon ut en av texterna ur sin senaste essäsamling, ”Inte ens tystnaden är längre vår egen”, som den som förmodligen retat upp regimen. Essän, publicerad i tidningen Özgür Gundem, handlade om den turkiska armens offensiv mot PKK i Cizre och om den förkolnade käken efter en tolvårig flicka. Enligt vittnesuppgifter brändes fler än hundra personer ihjäl i tre källare.

Själv lever hon en kringklackande tillvaro med Frankfurt som bas. I slutet av sommaren fick hon överraskande tillbaka sitt pass. I tron att hon skulle återvända till Istanbul några dagar senare reste hon först till Paris för att träffa Frankrikes kulturminister, men har därefter inte vågat återvända till Istanbul.

– Där har jag allt mitt skrivande, alla mina böcker. Jag hade packat för några dagar.

I exil

I Tyskland bor även Can Dürdar, tidigare chefredaktör för tidningen Cumhuriyet, som är dömd till fängelse i Turkiet.

– Han är väldigt deprimerad. Majorieteten av de tyska turkarna är för presidenten. Dürdar har blivit attackerad och måste leva i under tyskt polisskydd från turkar. Det är så patetiskt! Vi borde inte ha fallit så här lågt, tro mig. Det har alltid funnits fascistiska tendenser i Turkiet, men så här har det aldrig varit förut.