Främlingskap utan gränser

Boken. Asli Erdoğan: Den
mirakulöse mandarinen. Overs Ulla Lundström. Rämus

För ett decennium sedan fick den tur— kiska författaren Asli Erdoğan sitt ge— nombrott i hemlan— det med romanen
”Staden med den röda kappan”, och sedan dess har hon kommit att betraktas som en av de ton— givande rösterna i sin généra¬tion. Berättelsen är förlagd tili Rio de Janeiro — en av de städer utanför Turkiet där författaren själv har varit bosatt — och exi— lens ensamhet är central.
När Erdoğan nu introduce— ras pä svenska med den nägot tidigare boken ”Den mirakulö¬se mandarinen”, känns mycket igen: det febriga främlingska— pet tidvis varvat med minnes— bilder frän hemstaden Istanbul, det âterkommande dödsmedve— tandet och irrandet i kärlekens labyrinter.

Ocksá här möter vi en skrivan— de turkisk kvinna som bor ut— omlands, den här gângen i Ge¬nève. Hon har förlorat bâde sin pojkvän och sitt ena öga och flackar runt pà de nattliga ga— torna i ett alltmer desperat sö— kande efter en utväg. Inte hel¬ler den kvinnliga litterära figur som hon har uppfunnit som sin egen motpol skonas, utan dör en dag framför hennes ögon.
I den andra delen berättar en man som befinner sig i samma schweiziska stad sin historia, som ocksä den börjar i Istan¬bul och tecknar en kärlek som slutar med att kvinnan drabbas av en sjukdom och dör. De bâda berättelserna fogas inte tili var¬andra pâ nâgot självklart sätt, men förlustema de rymmer kor— responderar ändä pä ett djupa— re plan, som tvâ fartyg som lägger sig bredvid varandra i mörkret för att i hemlighet utbyta smuggelgods.
dramat inte kan skiljas frän det personliga är det inte framför allt i den samhälleliga dimen— sionen som Erdogans styrka ligger, utan i den genombor— rande blicken pä den enskildes dilemma. Dessutom är det inte i första hand den geografiska exilen som plägar dessa karak— tärer, de är utlänningar i själva verkligheten: ”Mitt helvete hade varken med mitt fosterland el¬ler med platsen där jag vistades just nu att göra.”
Flera ganger under läsning— en kommer jag att tänka pâ Guy de Maupassants novell ”Natten” där huvudpersonen vandrar runt omgiven av näs— tan psykotiskt skarpa detaljer, som även den slutar pä en bro. I sitt efterord gör Ulf Peter Hall¬berg ocksä en träffande kopp— ling tili Camus ”Fallet”. Därmed har det antytts hur härt spända de strängar som Erdoğan spe— lar pä är.
Det som imponerar mest är fixeringen vid tillvarons ris— kabla nollpunkter. Kärleken blir där lika mycket smärta som lindring, vilket ocksä kommer tili uttryck i den kinesiska legend som titeln anspelar pä, där människans sâr öppnas i berö— ringen med den andre.
Sä vitt jag vet är Asli Erdo¬ğan den första turkiska förfat— tare i generationerna efter Or—han Pamuk som har översatts tili svenska. Det är en välkom— men introduktion, och man fär hoppas att fler kan följa i hen¬nes spâr. Men framför allt är detta en författare som gâr sin egen väg — vid sidan av trender— nas och konjunkturernas snits— lade banor — med en intensiv röst som svingar sig över na— tionsgränserna.

Ibland lâter Erdo¬ğan kulturella stereo¬typer slippa igenom — mexikaner med stora mustascher och brasi— lianare som tycker om att dansa eller förenk— lade beskrivningar av den europeiska kultu— ren. Betydligt skarpa— re tecknas det kompli— cerade förhâllandet tili det turkiska, som rym—mer bâde tillgivenhet och frän kritik. Även om det övergripande
dramat inte kan skiljas frän det personliga är det inte framför allt i den samhälleliga dimen— sionen som Erdogans styrka ligger, utan i den genombor— rande blicken pä den enskildes dilemma. Dessutom är det inte i första hand den geografiska exilen som plägar dessa karak— tärer, de är utlänningar i själva verkligheten: ”Mitt helvete hade varken med mitt fosterland el¬ler med platsen där jag vistades just nu att göra.”

Flera ganger under läsning— en kommer jag att tänka pâ Guy de Maupassants novell ”Natten” där huvudpersonen vandrar runt omgiven av näs— tan psykotiskt skarpa detaljer, som även den slutar pä en bro. I sitt efterord gör Ulf Peter Hall¬berg ocksä en träffande kopp— ling tili Camus ”Fallet”. Därmed har det antytts hur härt spända de strängar som Erdoğan spe— lar pä är.

Det som imponerar mest är fixeringen vid tillvarons ris— kabla nollpunkter. Kärleken blir där lika mycket smärta som lindring, vilket ocksä kommer tili uttryck i den kinesiska le¬gend som titeln anspelar pä, där människans sâr öppnas i berö— ringen med den andre.

Sä vitt jag vet är Asli Erdo¬ğan den första turkiska förfat— tare i generationerna efter Or—han Pamuk som har översatts tili svenska. Det är en välkom— men introduktion, och man fär hoppas att fler kan följa i hen¬nes spâr. Men framför allt är detta en författare som gâr sin egen väg — vid sidan av trender— nas och konjunkturernas snits— lade banor — med en intensiv röst som svingar sig över na— tionsgränserna.