Vacker roman om en värld utan nâd

Prosa
DEN MIRAKULÖSE MANDARINEN
Asli Erdoğan Övers: Ulla Lundström
198 S. RÂMUS FÖRLAG
Erlügt existentialismen är varje människa obotligt ensam och pâ ett ängestväckande sätt befriad frân all determinism; hon lever i glipan mellan sin strävan och det hon faktiskt kan fullborda. I den turkiska författarinnan Asli Erdo— gans roman Den mirakulöse man— darinen är människorna utkasta— de i en värld dar det inte finns nâgon gud. De förmâr inte uppnâ hälsosamma relationer och de lever ett skäJigen meningslöst liv i ett tili synes likgiltigt Univer—sum.
I bokens första del är jagberät— taren en turkisk, enögd kvinna som traskar omkring pâ gatorna i Genève. Den existentialistiske antihjälten är oftast en man, sâ— som hos Sartre, Camus eller Ker— tész, det känns därför en smula omtumlande att stöta pâ en kvin¬na i den rollen. Den enögda analy¬serar inte bara tillvaron med ett skarpt intellekt, hon känner ocksâ ett gränslöst själväckel; beror det pâ att hon blivit övergiven i kärlek eller handlar det om hennes vari— ga, sjuka öga? Hon noterar hur människor vänder sig bort ifrân henne och hon börjar därför pro— menera genom Staden nattetid för att slippa folks reaktioner.

Asli Erdoğan ar född 1967 och bosatt i İstanbul. Hon arbetade som par— tikelfysiker nâr hon romandebüterade 1994 men skriver nu pâ heltid.
FOTO: ULF PETER HALLBERG
Ögonsjukdomen har gjort henne tili en främling, hon lever mest i det förgângna. I minnet vandrar hon i istanbul, det är pâ nâgot sätt det enda verkliga i hennes liv, medan den schweiziska, anony— ma alpstaden snarast pâminner om en ond dröm. Jag fâr en känsla av att den ensamma, isolerade kvinnan, som har skapat en fan— tasigestalt som gâr vid hennes sida — naturligtvis strâlande vack¬er

dar hon aldrig kommer att vara annat än utstött, en paria.
Den andra delen av böken ut— spelar sig ocksâ i Genève, den har en manlig berättare med röt— terna i Istanbul. Vid nâgot till—fälle fâr man en känsla av att de bâda berättarna sitter pâ samma kafé, men det är bara antytt.
Den turkiske mannens öde är möjligen mer trist än tragiskt. En kärlekshistoria avtäcks. Det visar sig att mannen sa smâningom kom att överge kvinnan när hon behövde honom som mest. Han gav sig iväg när det stod klart för honom att hon hade en livshotan— de cancer.
Samma motiv turneras pâ oli— ka sätt, i det ena fallet har berät— taren blivit övergiven, i det andra har berättaren själv övergivit. Själväcklet är den gemensamma nämnaren. Kvinnan som blivit övergiven har lättare att beskriva sin plâğa än mannen, det dröjer ganska länge innan vidden av hans svek gär upp för läsaren. Det är en värld utan nâd som skildras, ett existentiellt marty— rium som förstärks av det glas— klara, vackra sprâket.
Det finns ett parti i böken, nâgon— stans efter mitten, dâ den enögda kvinnan lämnas ât sitt öde och den svekfulle mannen ännu inte uppenbarat sig, som känns lite oâtkomligt, men det är en rand— anmärkning. Den kinesiska le—gend som gett romanen dess namn beskriver pâ ett lysande sätt det vi människor — utkastade i en likgiltig värld — mest saknar och behöver. Risken är emeller— tid stor, som det sägs i legenden, att vi förblöder om vi vâgar visa oss sârbara.
En treklang medaljer slutligen: tili förlaget för en nödvändig in— troduktion, tili Ulla Lundström för en vacker översättning och tili Ulf Peter Hallberg för ett be— lysande efterord.