Ingen kommer undan.

”Dödenär alltid densamma, men varje människa dör pâ , sitt eget sätt”. Sä inleder den amerikanska författären Carson McCüllers en av sina romaner. Det har ibland slagit mig att en av svenskans brister är att den i motsats tili manga andra sprâk praktiskt taget saknar pluralform för ordet ”död”. Ända finhs det lika manga sätt att dö pâ som det finns att leva pá. Jämte de rent personliga omständigheterna bidrar ju ocksä de skiftande samhällsvillkoren tili Variationen.
De céntrala existehtiella ämnena — kärleken, döden, ensam—heten — är inga priväta zoner som är fredade frán de större, politiska sammanhangen. Litteratureii kan ibland blottlägga de fina rottrádar som f örbinder det individuella dramat med det samhälleliga. Pá vissa platsér och vid vissa tidpunktér är det förstäs särskilt svárt för författären att kringgâ de politis¬ka aspekterna av tillvaron.
I Turkiet har tongivande prosaister som Orhan Pamuk och Elif Shafak vid upprépade tillfällen talat om hur landets författare dras in i Politiken vare sig de vi II det eller inte. Kon¬flikten mellan sekularism och islam och repubns ouppklarade förhâllande tili det förflutna utgör dagsaktu—ellt sprängstoff. Men lika pockande som behovet , kan vara att gä i närkämp . med sädana brännande 1 fragor, lika förstäeligt är det att en författare ibland vill bryta sig loss och ta sig an helt ahdra ämnen ände förväntade.
Jag kommer att tänka . pá dettanär jag läser den turkiska författären Asli Edogfins mest omtalade roman ”The City in Crim—son Cloak”, som nu kom—mit i éngelsk översättning. Den handlar öm en ung
kvinnâ frán Istanbul som
. under en t id boşat t sig i
Rio de Janeiro, dar hon febriğt rör sig allt närmare ett sam—manbrott.
Ilärär den geografiska och existentiella exilen det ge—nomgáende temat, ända fram tili den kula som avslutar hen—nes liv. Det är en symbölisk ironi att huvudpersonens namn ”Özgür” betyder ”fri” pá turkiska. Men trots hennes ensäm—het är inte heller Özgürs undergäng bortkopplad frán de yttre sammanhangen. Fonden är dock en annan än den vi förvän—tar oss: väldet i den brasiliahska metropolen.
Frân turkiskt hall förbereder man sig nu för att som
temaland inta Frankfurts bokmässa násta är. Översättnings—aktiviteteh tül olika europeiska sprâk intensifieras, i synner—het tili tyskan. Nágot stört üppsving för den turkiska litteratu—ren i Sverige har Pâmuks Nobelpris dock ännu inte medfört. Behandlirigen av turkisk littératur hos oss har oft a hau ka—raktären av journälistisk brandkársutryckning — och jag un—dantar inte mig själv frán den kritikeni Det är egentligen bara âtalade författare som uppmärksammas.
Beväkningen av den bristahde yttrandéfriheten i Turkiet är förstäs mycket viktig och mäste fortsätta. Men allt det ändra som skrivs i detta länd förblir tyvärr okänt för oss.
Nâgon turkofobi tror jag inte ligger bakom det begränsade synfältet, meri däremot ett ütbrett ointresse. Bortom domsto—larna och tidningsrubrikerna finnş fortfarande en hei litterä—tür att upptäcka.