Mystiken vinner i kampen mellan civilisationerna

ÖVERSKRIDANDE. Den turkiska författaren Aslı Erdoğan skapar i sitt författarskap en modern mystik som går över alla gränser och blir ett nativ till den traditionella motsättningen mellan religion och upplysning.

Västerlandets syn på dynamiken i vår tids muslimska samhällen har kommit att präglas av motsättningen mellan religion och sekularism. Denna kontrast har uppstått ur en förenklad, linjär syn på moderniseringen; ett numera föråldrat perspektiv, som emellertid dröjer sig kvar just i synen på denna delen av världen. Det religiösa står för det gamla och traditionella, det sekulära för det nya och moderna.

Insikten att utvecklingen inte låter sig infångas i sådana enkla begreppspar sträcker sig ofta inte längre än till den egna civilisationens, eller religionens gränser. Det faktum att den moderna västerlänningen, trots samhällets sekularisering, fortsätter att brottas med djupgående existentiella eller religiösa problem, är en erfarenhet som inte överförs till synen på ”den andre.” I Västerlandets syn på den islamiska världen står religionen därför för något obskyrt, motsatsen till ett upplyst sinnelag, medan liberala idéer och rationalism anses förutsätta ett helt igenom icke—religiöst, det vill säga icke—muslimskt tänkande. Det tycks som om det vore västerlänningen själv förunnat att kunna (eller vilja) kombinera upplysning och existentiell djupsinnighet. Detta utslag av orientalism överskuggar fortfarande en mera realistisk och diversifierad bild av verkligheten i den muslimska delen av världen.

Sedd historiskt och sociologiskt är dagens människa framför allt en storstadsmänniska. Detta gäller i öst såväl som i väst. Det är utifrån denna urbana och i hög grad mondäna verklighet, som den moderna människan konfronteras med de inre krafterna. Eremitens grotta, den medeltida munkens cell eller den islamiske mystikerns (sufierns) undanskymda kammare existerar knappast ens som symbolisk inspirationskälla idag. Storstaden har i stället blivit en plats där inte bara kampen för livsuppehället, utan också de djupare värdena utkämpas.

En författare, som på ett särskilt förtätat sätt gett uttryck för storstadslivets djupare dimensioner är den turkiska författaren Aslı Erdoğan. I Erdoğans romaner möter läsaren det urbana gestaltat i något som mest kan liknas vid en kokande häxkittel. Långt borta är den tyske sociologen Georg Simmels (1858—1918) serena beskrivningar av storstadens (”Metropolis”) främlingskap – ”främlingen som den som kommer – och stannar” och som under den processen måste anta mera universella, transkulturella och/eller intellektualiserade identiteter. Hos Erdoğan är det i stället fråga om en miljö präglad av kamp på liv och död för livsuppehället, människovärdet och meningen med livet.

Tack vare Ulla Lundströms beundransvärda insats finns Aslı Erdoğans ”Den mirakulöse mandarinen” (1996) sedan 2008 i svensk översättning. Denna roman skildrar två av varandra oberoende, men samtidigt intrikat sammankopplade människor. De befinner sig i Genève, varifrån de ser tillbaka på sina tidigare liv i Istanbul. Läsaren möter dem för det mesta på stadens gator och uteställen – oftast nattetid. ”Så fort natten tagit på sig sin uniform och ställt sig som en fångvakt utanför mitt fönster rusar jag ut på stan /…/ Natten tillhör egentligen brottslingarna, de blinda och de svarta. Vi andra försöker lära känna och kontrollera natten utifrån helt andra förutsättningar. Halvblind kämpar jag med näbbar och klor, för allt vad jag är värd, så att ingen ska ta natten ifrån mig...”

Det här är berättelser om starka kärleksupplevelser, men också svikna och/eller misslyckade/ohållbara förhållanden och utanförskap. Berättarjaget brinner i sin kärlek till Sergio; vetskapen, när han lämnar henne, om att en återförening inte är möjlig, blir outhärdligt smärtsam.

Förklaringen till bokens titel kommer ungefär i mitten av den första berättelsen. Det är en kinesisk legend om en man som står oskadd inför sina fienders slag. Då han senare möts av verklig kärlek går såren upp och han förblöder. Berättarjaget återger den för Sergio efter deras första kärleksnatt. Han uppskattar den inte, men, låter författaren sitt ego säga: ”för mig var den helt klart en av mina favorithistorier.”

Man söker inte upp lidandet för dess egen skull. Undertonen i flera av Aslı Erdoğans böcker (förutom den här nämnda också ”Rio de Janeiro”, snart i svensk översättning med titeln ”Staden med den röda kappan”) är att vandringen, eller snarare jagandet genom de mörka gränderna ändå leder till någon form av klarsyn. Detta nyseende kräver emellertid ett högt pris. Det kostar mycket av självförnekelse och självutplånande, men för henne finns inget val. Hon är tvingad att pressa sig ner mot den absoluta nollpunkten. I det stycket är hon en mystiker – en modern storstadsmystiker.

Under sitt oroliga flackande i Rio de Janeiro söker sig författarens ego Özgür till samhällets botten – de allra mest utsatta. Det lidande hon beskriver är stötande i sin brutalitet och nakenhet. Hon känner sig dragen till dessa utblottade människor. Men hennes solidaritet besvaras inte. Det är som med hennes kärlek till Staden. När hon upptäcker att hon blivit förälskad i Rio, vet hon samtidigt att detta är en plats där ordet kärlek försvinner eller bryts ner innan det ens hunnit uttalas. Hon har sökt sig till de skyddslösa, men kan heller aldrig bli en av dem. Det blir också en av dessa utarmade som lurar henne – denna ”gringo” – i en fälla, och förråder henne.

För att få perspektiv på det mystika draget i Erdoğans författarskap är tillgången till andra fält än de rent litteraturvetenskapliga och/eller estetiska avgörande. En författare/teolog som gjort sig till tolk för nya och okonventionella sätt att närma sig eller artikulera de yttersta frågorna är K G Hammar. I trilogin ”Tecken och verklighet”, ”Samtal om Gud” och ”Ecce Homo” (från 1993, 1997 och 2000; samlad utgåva 2006) uppmanar före detta ärkebiskopen läsaren till ett sökande som ligger bortom de invanda begreppen och föreställningarna. ”Med ’Gud’ menar jag föreställningar om Gud, gudsbilder, trossatser, liturgier, ord och former, bilder och skeenden som på något sätt vill beskriva, antyda, förklara, frammana Gud. Med GUD avser jag den verklighet som ’Gud’ refererar till.”

Genom att framhålla skillnaden mellan begrepp och verklighet vidgas här ramarna för det religiösa tänkandet. Därmed möjliggörs en öppnare dialog mellan människor med olika bakgrund om vad som utgör den yttersta grunden för vår tillvaro. Distinktionen har inte oväntat föranletts av författarens erfarenhet av att användningen av begreppet ”Gud” inte så sällan blir ett hinder för tankeutbyte om existientiella frågor, snarare än ett hjälpmedel.

Detta fria förhållningssätt, något som skulle kunna kallas ”de öppna dörrarnas teologi”, ligger just mystiken nära. I vår egen tidsepok av ständiga gränsöverskridanden är det inom mystiken som nyckeln till andlig förnyelse måste sökas. K G Hammar: ”I vår kulturmiljö är det idag få människor som låter en yttre auktoritet bestämma eller ge uttryck åt de viktiga inre vägvalen i livet.”

K G Hammar gör sig till tolk för ett poetiskt förhållningssätt i tolkningen av de religiösa texterna, det han kallar ”poetisk bibelsyn” eller ”poetisk bekännelsesyn”. En föränderlig verklighet ställer krav på lyhördhet vad gäller de nya gestaltningar som oavbrutet artikuleras och bryts mot varandra. De områden, där sådana bilder/uttryck kan utvecklas på ett mera otvunget och obundet sätt, representeras idag av musiken, bildkonsten och skönlitteraturen.

Hammars analyser och betraktelser och Erdoğans narrativer kan, trots de skilda fält som de representerar, berika varandra. Det kristna symbolspråket, vilket av många uppfattas som utnött och slitet, kan ges en mera levande innebörd genom att konfronteras med den verklighet som man möter – och drabbas av – i Aslı Erdoğans böcker. Angelägenheten – den existentiella oron – bakom de av Hammar ställda frågorna får ett mera dramatiskt uttryck. På liknande sätt kan en religiös tradition, när den ges en öppen – inklusiv, inte exklusiv – tolkning fördjupa innebörden i ett författarskap som Erdoğans.

Aslı Erdoğan kommer inte från en religiös miljö. Hon tillhör en generation i Turkiet som fått en helt sekulär uppfostran och utbildning. Hon är utbildad kärnfysiker, men övergick efter några år i yrket till att bli författare och skribent på heltid. Det mystika draget kommer därför inte från en sufisk tradition. Det tycks vara mera besläktat med en stark upplevelse av individens totala ensamhet och sårbarhet och verklighetens grundmurade meningslöshet i sann Nietzscheansk anda.

Den dionysiska intensiteten är heller inte att ta fel på. Det är livets mörka sidor, utlevelse och frenesi, fysisk smärta och brutalitet som präglar Aslı Erdoğans skildringar av livet i världsstäderna, antingen det är Istanbul, Genève eller Rio de Janeiro.

Det är en postmodern värld, målad i plågsamt bjärta och mörka färger. Där saknas andra sammanhang än globalismens våldsspiral ner i det okända. Minnen finns och lever, men inte i något vedertaget historiskt perspektiv. Det är en nuets ständigt pågående historielösa tillblivelseakt som skildras.

I det här fallet kunde kontrasten till K G Hammar inte vara större. Som kristen gör han sig till tolk för ett utvecklingsperspektiv. Skapelseberättelsen i går; evolutionsteorins metanarrativ idag. ”Vägen tycks ha gått från ingenting till någonting, från materia till liv, från liv till medvetande i olika former, till människan som reflekterar över sitt ursprung och sitt mål och som fått förmågan utöver att vara rationell och kunskapserövrande också att älska.”

Det nya med evolutionsperspektivet jämfört med Gamla testamentets Genesis är att skapelsen inte betraktas som en avslutad, utan en oavslutad, pågående process. Häri ligger också en del av förklaringen till den moderna människans ångest, vare sig hon rör sig inom ett litterärt/estetiskt eller ett religiöst/teologiskt fält. Det är den grundläggande ovissheten inför det kommande som skrämmer.

Det är denna existentiella oro som eggar den engagerade människan till nya gränsöverskridanden. Begreppet universell har med tiden kommit att vidgas alltmer. Inom ramen för de monoteistiska världsreligionerna var det mystikerna som stod för de transkonfessionella överskridandena; ett tema som också inspirerat senare tiders ekumeniska initiativ. Så här skrev Tor Andræ strax före sin död 1946 i inledningen till boken ”I myrtenträdgården. Studier i tidig islamisk mystik”: ”Jag har inför deras [de tidiga sufierna] ord haft en märklig upplevelse av något på en gång nytt och främmande och dock välbekant. Jag har sett in i en okänds drag, som dock varit en frändes. Jag har mött utsagor, som tvingat mig att betänksamt och frågande granska min egen tro.”

I sitt stora arbete ”The Venture of Islam” (postumt 1968) förde den amerikanske religionshistorikern Marshall Hodgson fram idén om ”en högre syntes” – en vision som han menade krävde skapande diktare för att artikuleras.

De gränsöverskridande diskurser som utvecklas idag ryms inte inom ramen för så kallad inter— eller transkonfessionell dialog. Det är mera gränssprängande än så. För modernisten Aslı Erdoğan är detta själva utgångspunkten för författarskapet; men även en teolog som K G Hammar kan läsas på det sättet.

Sådan universalism står i bjärt i kontrast till kvardröjande former av orientalism. Aslı Erdoğan kommer från ett muslimskt land. Hon har turkiska som sitt modersmål, men har genom sitt författarskap blivit en världsstadsmedborgare.